Clara Kristiansen: Kungen är precis som vilken annan pappa som helst – frånvarande

Jag har, som många andra, slukat SVTs dokumentär Kungen och jag. I miniserien följer Karin Af Klintberg Hans Majestät Konungen under två års tid. Genom intervjuer visas en mänsklig, sårbar och väldigt relaterbar sida av vår monark.

Han är, trots allt, bara en människa. Och än tydligare, han är bara en man.

Han har svårt att prata om sin barndom. Han har desto lättare att prata om lumpen. Och inte minst, när en kvinna han umgåtts med intensivt under två år frågar om de kanske skulle kunna äta middag ihop någon gång säger han vänligt men bestämt nej. Klassisk kille.

Framför allt bockar han av det viktigaste kravet, det ultimata inträdesprovet i herrklubben. Att vara en frånvarande förälder.

I det tredje och sista avsnittet diskuteras familjelivet och hur tid med barnen i många fall bortprioriterats till förmån för arbete. Klintberg frågar om detta är något kungen har dåligt samvete över, en fråga som bemöts av ett rakt nej. Han motiverar också sin oförmåga att inställa sig under kronprinsessans födelse med orden ”Jag hade inte kunnat hjälpa till. Jag är så dålig på det.”. Denna typ av argument benämns ofta som strategisk inkompetens, det vill säga att hävda att man inte kan, när det i själva verket handlar om att man verkligen, verkligen inte vill.

Drottning Silvia svarade däremot ja på frågan om hon känner några skuldkänslor, vilket är helt i sin ordning. I begynnelsen skapade Gud kvinnors dåliga samvete. I samma veva befriade han alla pappor från tråkiga känslor som skam och ansvar.

Även blödigheter som sorg och dödsångest slipper man hantera om man har turen att födas som man. Kronprinsessan Victoria nästan blir tårögd av att tala om att den dagen hon blir drottning också är den dag hennes far dör. Kungen själv hanterar samma fundering med en testosteronstinn axelryckning.

Förmågan att uttrycka känslor sitter i X-kromosomen och ärvs ner med modersmjölken. Det är kvinnans livslott och förs vidare generation för generation, inte helt olikt kronan. Och även om vi idag kommit så pass långt att en kvinna får vara tronarvinge kommer det dröja säkert hundra år till innan en man får lov att svara något annat än ”jag löser det själv” på frågan om varför han inte går i terapi.

I avsnittet lyfts också frågan om en kung verkligen kan förstå hur livet är för vanligt folk. Uppenbarligen kan han det. För finns det något mer allmänmanligt och förenande än att inte ha funnits där för sina barn? Är inte en svajig relation till sin avkomma det folkligaste vi har? Hans Majestät Konungen är sannerligen det frånvarande fäderneslandets beskyddare. För mansrollen, i tiden.