Clara Kristiansen: Sparka kärleksexperterna – de skyller på allting annat än sig själva

Ännu en säsong av kärleksexperimentet Gift vid första ögonkastet är till ända. Svenska folket har återigen fått oja sig över att tjejer ska vara så himla sura jämt, spekulera om att killar är psykopater och bli berörda på djupet av att två individer kan mötas i den unika åsikten ”det är gott med tacos”.

Paren guidas genom programmet av tre relationsexperter. Trion består av Fredric Bohm som alla hatar, Kalle Norwald som alla älskar och en kvinna som ingen kan namnet på. Det är också denna brokiga skara som ansvarar för att para ihop deltagarna. De jobbar hårt. Eller ja, de jobbar helt okej hårt med att hitta lämpliga matchningar. Men de jobbar fruktansvärt hårt med att förklara varför dessa matchningar inte funkar. Inte en enda av dessa förklaringar är att de kan ha gjort fel.

För fel gör dem. Ofta. Genom åren har flera par fått avbryta sitt äktenskapsförsök i förtid för att de helt enkelt inte tål varandra.

Programmet är fyllt av, vad kan tyckas, onödiga konflikter och obefogad kritik. Exempel som utmärker sig är när Eva förpassade Per till ett annat sovrum för att han bar sina kläder i IKEA-kassar, när Magnus tyckte att det var nästintill brottsligt att Sofia hade beställt pizza till honom fast han sov eller när Malin för sitt liv inte kunde förstå hur Daniel hade mage att vara kortare än henne.

Såväl experterna som tv-tittarna levererar djupgående analyser. Han tänjer på hennes gränser, hon har svårt att komma ut ur sitt skal, han har ett flyktbeteende, hon kan inte kommunicera sina behov, han har fått för lite FaceTime-tid med Kalle. Men gång på gång missar alla det mest uppenbara, att hen helt enkelt inte tål sin partner.

Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet. Men vet ni vad jag tror på? Lätt avsmak från första samtalet. Det finns vissa människor som, trots att de är snälla, artiga och har god personlig hygien, gör en rasande. Det är något i deras person, i deras själva essens, som bara inte går att förlika sig med. När man tvingas umgås med en sådan person är allt de gör en anledning att bli rasande.

En gång frågade en tjej mig ”det där ljudet du gör när du dricker vatten, är det medvetet?”. Om det var det? Nej. Om jag vågat dricka vatten framför folk sen dess? Också nej.

Det kan verka elakt att hon hittade en liten störande detalj och inte kunde låta bli att påpeka den. Men sanningen är att jag har varit henne så många gånger. Nedan följer en uppradning av saker jag och mina vänner ondgjort sig över hos människor i vår närhet: Har för bra hållning, låter alltid som att de är på väg att börja gråta, knyter sin halsduk på ett märkligt sätt, äter frukt för omsorgsfullt, andas ljudligt, andas överhuvudtaget.

Vet ni vad alla dessa människor hade gemensamt? Att det inte var något fel på dem. De hade bara råkat bli föremål för vår irritation. Har man väl börjat irritera sig på någon ÄR det vidrigt att använda IKEA-kassar att bära i. Retar man sig på en person finns det inget värre övergrepp än att de faktiskt beställer pizzan man bad om. Gillar man inte sin partner så spelar det ingen roll hur emotionellt mogna och bra på tantrasex de är, det kommer vara svårt att komma över hans längd (annat än om man hoppar bock).

Denna ovilja mot en annan person är givetvis fruktansvärt svår att förutspå. Jag begär inte att experterna ska lyckas matcha bättre. Men det är ett tjänstefel att inte kunna upptäcka när en människa hatar en annan.

Foto: SVT