Stefan Löfven: ”Så håller jag romantiken vid liv”
Ett par nyfikna tyska turister sneglar åt det finklädda paret som sitter hopkurade på en parkbänk utanför Rosenbad. De noterar fotografen och livvakterna som cirklar runt och tycks veta att det faktiskt är Sveriges statsminister Stefan Löfven som sitter där med sin hustru Ulla. Han är klädd i kostym och hon i blåmönstrad sommarklänning och har välmanikyrerade rosa naglar. De småpratar kärleksfullt och han har armen runt henne.
– Det är viktigt att beröra varandra och kramas ofta, säger Stefan på sin mjuka norrländska och ler stort mot Ulla.
Hon håller med. Sedan Stefan blev statsminister för snart tre år sedan hinner de knappt ses under veckorna och är därför extra noga med att vårda sin relation genom att ha myskväll på fredagskvällarna.
– De är heliga. Då är det vi, säger Stefan. Då ska det inte vara så mycket annat utan då lagar vi gärna mat tillsammans. Ulla är fantastisk på det och jag hjälper till. Pasta tycker vi om och heta räkor med chili. Det är vansinnigt gott, säger Stefan som denna ljumma junidag möter Svensk Damtidning för en personlig sommarintervju i Rosenbad.
Han och Ulla huserar vägg i vägg i Sagerska palatset, det vackra 1800-talshuset som var det sist bebodda privat palatset i Stockholm. De bor högst upp i en pampig vindsetagevåning, men har gjort det hemtrevligt och faktiskt inrett ett av rummen till barnbarnsrum. Ulla har fyra barnbarn, alla flickor mellan fyra och åtta år, varav två bor i Stockholm och två i Örnsköldsvik.
Stefan fick aldrig några egna barn utan mötte Ulla, som redan hade två. Visst har han haft stunder i livet när han sörjt det, men det är inget han går runt och grämer sig över nu utan nu är det de här små tjejerna som gäller, säger han.
Stefan är väldigt barnkär. Under sommarlovsdagarna i stugan, som ligger i byn Sörvåge utanför Örnsköldsvik, tar han sig gärna tid att leka ”gömma nyckel” och leka ”kurragömma”, gunga och hoppa studsmatta med småtjejerna. Och så läser han Bamse med dem i knät.
– Det är något unikt med Bamse. Alla gillar honom.
Det var inte helt okomplicerat när Stefan och Ulla möttes på verkstadskoncernen Hägglund och söner i Örnsköldsvik i slutet på 1980-talet – utan fatiskt ”rätt tufft”, berättar Stefan. Hon var gift och dessutom sekreterare hos den verkställande direktören, som han som fackligt förtroendevald hade ett mycket nära samarbete med. Men när vänskapen efter era år verkligen hade övergått i pirrande förälskelse hade de inget annat val än att berätta, hur nervösa de än var.
Vd:n önskade dem bara lycka till och Stefans arbetskamrater sa skrattandes ”ja, ja, kom med något nytt”. Ulla gick igenom en skilsmässa och Stefan kände att han äntligen hade hittat kvinnan i sitt liv.
– Jag såg vilken fantastisk kvinna hon var. Så rolig, varm, omtänksam, glad och smart, säger han och ler.
Sedan den lite tuffa starten har kärleken bara vuxit sig starkare och Ulla känner absolut att hon har dragit en vinstlott med Stefan som make.
– Livet blev annorlunda än vad jag hade tänkt mig för 20 år sedan, men jag har vant mig och han är en underbar man att leva med, som jag jätteglad över, säger hon och ler mot honom. Så, nu blir jag lite tårögd också, säger Ulla och blinkar bort en tår.
De gifte sig borgerligt 2003 och vigdes av Mats Hellström, dåvarande landshövding i Stockholm.
– Varje gång vi möter honom kollar han om ringarna är kvar och frågar hur det går med äktenskapet, säger Stefan skämtsamt.
Det var inte så att Stefan gick ned på knä och friade utan han och Ulla resonerade sig fram till att det vore bra att vara gifta.
Men är du romantisk?
– Jag tycker att jag är romantisk, men jag borde köpa blommor oftare. Nu är det oftast så att jag får blommor när jag är ute på möten och det där går hon inte på längre, så skulle jag köpa blommor tror hon att jag har fått dem. Jag köper andra saker istället. Romantik ska man inte underskatta.
I sommar ska de njuta av lata dagar tillsammans i stugan och så ska Stefan fira sin 60-årsdag där med släkt och goda vänner.
– Jag trodde det var 40, men någon har graderat upp mig, skojar han.
Kjell Stefan Löfven föddes den 21 juli 1957 i Hägersten i Stockholm.
Livet var tufft för hans mamma Margareta Löfven. Hon var ensamstående med Stefan och den 14 månader äldre brodern Ulf och hade svårt att försörja sig på deltidsjobb. Margareta kunde inte ha kvar båda barnen och tvingades lämna bort sin baby.
Tio månader gammal kom så Stefan som fosterbarn till det barnkära paret, hemsamariten Iris och skogs- och fabriksarbetaren Ture Melander i Sunnersta utanför Sollefteå.
De hade redan femåriga Monika och tvåårige Roland, men gjorde aldrig någon skillnad på Stefan.
Stefans biologiska pappa Karl Hedberg dog redan på hösten 1959, endast 55 år gammal, så honom hann Stefan aldrig lära känna, men han ska ha varit en ”väldigt utåtriktad och charmerande försäljare med rötter i Västerås”, säger Stefan.
Sin biologiska mamma Margareta kände han alltid till. De brevväxlade och hon skickade alltid presenter när han fyllde år. Tanken var att pojken skulle tillbaka till henne och sin bror i Stockholm så småningom, men han blev kvar på landsbygden i Ångermanland. Inte förrän Stefan var 20 år mötte han sin mamma Margareta och bror Ulf i hennes lägenhet på Fyrskeppsvägen i Kärrtorp, söder om Stockholm.
– Jag minns det mötet väldigt tydligt. Det var ju naturligtvis mycket, mycket speciellt. Jag tänkte att det här är min mamma och då känner vi varandra, men nej, det tog tid. Vi pratade mycket och hon led hela sitt liv av att ha lämnat bort mig. Jag fick ofta berätta att jag hade haft det bra och säga: ”Du behöver inte ha dåligt samvete.”
Men hur säger man det till en mamma som har lämnat bort sitt barn?
Stefan tystnar.
– Egentligen tror jag inte på ödet, men ibland funderar man på varför saker har hänt precis då och då.
Hans biologiska mamma dog 2000 och hann aldrig uppleva att sonen blev statsminister.
Intervjun lider mot sitt slut och Stefan blickar ut över det glittrande blå vattnet framför Rosenbad.
– Det är en fantastisk stad det här. Vi tycker att vi har det bästa av två världar och cirkeln är liksom sluten nu.
Foto: Johan Jeppsson, IBL