Herman Lindqvist: ”Så firar de jul i kungafamiljen”
Jularna i den kungliga familjen är, som i de flesta svenska hem, årets största helg inramad av traditioner och ceremonier som alltid måste vara exakt samma varje år. Eftersom de flesta av familjen Bernadottes drottningar kommit från Tyskland har julfirandet med åren fått många tyska inslag.
Alltifrån julgranarna till den traditionella Weihnachtsstollen, den mäktiga smörrika, spritindränkta vetedegskakan, späckad med mandlar, nötter och torkad frukt. Den måste alltid finnas på julbordet, annars är det ingen jul. Pampigast var jularna för drygt hundra år sedan. Då ställdes inte mindre än tre stycken fyra meter höga granar upp i Drabantsalen på Drottningholm slott. De var bara smyckade med silverbollar, ljus och svenska flaggor. Exakt klockan fem ställdes alla – vuxna som barn – upp i längdordning, de kortaste först. Oftast var det prins Wilhelm, som var långt över 190 cm lång, som fick stå längst bak.
Drottning Victoria ringde i en silverklocka. Då fick alla tåga in i salen där ljusen var tända. I salen fanns ett bord för var och en. En vit duk gick ända ner till golvet, på bordet stod presenterna. De var utan omslagspapper och snören. Victoria hade infört den traditionen från Tyskland. Hon ansåg att det blev mer ordentligt på det viset. Alla såg omedelbart vad de hade fått – inget spännande klämmande på mjuka eller hårda klappar eller uppslitande av granna julklappspapper. Men å andra sidan var presenterna oftast många, exklusiva och dyrbara.
Julmaten var då aldrig svensk. Middagen var en verklig ”Fanny och Alexander- tillställning” på högsta, kungliga nivå med över tjugo galaklädda gäster i alla åldrar. Den började med ostron och slutade med glass eller brinnande plumpudding. Däremellan var det kalkon och mycket annat, nedsköljt med de bästa franska vinerna. Numera är traditionerna mer svenska, med svensk julmat, enklare julklappar och Kalle Anka. Men drottningen läser alltid julevangeliet och alla går i julottan nästa morgon och den enda stora granen ska familjen helst själva ha huggit och släpat in i slottet.