Bokaktuella Tina Frennstedt: "Jag vill sätta ljus på ouppklarade fall"

Grattis Tina Frennstedt, kriminalreporter som precis släppt den första boken i en deckarserie om Cold Case, kalla fall.

– Tack, det här känns jätteroligt! I normala fall som kriminaljournalist har jag ju bara skrivit om verkliga händelser och då måste man ju hålla sig till verkligheten. Nu har jag fått skapa en egen värld, göra egna karaktärer och scener. Det är helt olika sätt att skriva.

Är din första bok inspirerad av ett verkligt fall?

– Jag har ju jobbat länge som kriminalreporter och blivit extra berörd av två fall. Det ena var 31-åriga Pernilla Hellgren från Falun. Jag var där redan morgonen därpå efter mordet, skrev jättemycket om det här. Det visade sig att vi en gemensam bekant, hade bott på samma gata – det kom så nära. Det var olöst i åtta år innan Anders Eklund greps.

– Sedan var det Helena-fallet som fortfarande är olöst. Kroppen är inte hittad och glöms fallet dessutom bort blir det outhärdligt för de anhöriga. Jag har alltid känt att familjerna vill att man ska skriva om de försvunna, så även Helenas familj. Det håller henne levande, och kanske kan försvinnande till slut klarna upp.

– Lojalitet förändras, som poliserna säger. En dag kanske någon pratar om sånt de varit tysta om länge.

Vad gör ouppklarade fall med dig personligen?

– Det blir en sorts frustration. Även om man jobbar åt en kvällstidning, alltså att fallet är jobb för mig, så bryr jag mig. Jag har ringt samtal och tipsat familjerna hur de kan gå vidare. Jag gillar inte oavslutade saker. Att få fall uppklarade är ju att få avsluta och knyta ihop säcken så att såren kan läka. Såväl anhöriga, poliser, oskyldigt misstänkta och hela städer berörs ju.

Har du svårt att släppa fallen som inte blir lösta?

– Mina kompisar har inte tröttnat på mig än i alla fall, hahaha. Jag har inte ältat, men jag kan ju verkligen fastna och och fördjupa mig lite för länge kanske.

Hur ser hjältinnan i din bok ut?

– Visst har jag drag av Tess Hjalmarsson, men jag ville att hon skulle bli en vanlig, sympatisk, driven och engagerad polis. Det var viktigt för mig som lesbisk att hon också skulle vara det. Ofta framställs lesbiska kvinnor som psykopater. Eller som Saga Norén i Bron. Jag vill att hon ska tillhöra en minoritet som man gör som lesbisk, utan att jag gör en jättestor grej av det. Och så hoppas jag att hon kan bli lite av en förebild, att de som vill ska kunna spegla sig i någon. När jag växte upp fanns det inte något sånt. Sedan gifte sig Eva Dahlgren och Efva Attling, både normala, framgångsrika människor och man kände Yes!

– Men jag hoppas också på att sätta lite ljus på ouppklarade fall, sätta lite ljus på dem igen, om inte annat för offrens familjers skull.

Har du själv haft polisdrömmar?

– Lite grann, det har kommit med jobbet. Jag tänkte aldrig i polisbanor eftersom jag redan som barn visste att jag ville bli journalist. När jag började som krimreporter fick jag ju läsa en massa förundersökningar, och åka ut och gå på mordplatser, och fundera och träffa anhöriga, då tänkte jag att jag nog verkligen skulle kunna jobba som mordutredare. Men som det är nu tycker jag att jag får det bästa från två världar.

Vad har gärningsmännen gemensamt?

– Serievåldsmän håller till i ett visst område de är trygga med, använder samma typ av vapen och agerar utifrån något speciellt som triggar dem. Sedan finns det gärningsmän som begår ett enda fruktansvärt brott. Som Mattias Flink. Han hade både druckit alkohol och blivit ratad av en tjej, det spelade en stor roll. Har man då lite psykopatiska drag eller dålig självkänsla kan det bli jättefarligt.

Vad inspirerar dig?

– Mest från riktiga fall. Vallbymannen i min bok finns ju på riktigt och greps för åtta år sedan i Danmark, “Amager-mannen”. Han tog sig alltid in hos ensamma kvinnor och småbarnsmammor när männen gått till jobbet. Ofta överträffar verkligheten dikten.

Hur kombinerar du jobb och skrivande?

– De senaste åren har jag jobbat med Brottscentralen dagtid och skrivit på kvällarna när Alison somnat. Det var ju inte hållbart i längden så nu pausar jag och skriver bara ett tag. Det var tufft där ett par år.

Vad gör du när du är ledig?

– Jag tränar ganska mycket och är mycket med min dotter eftersom jag är ensamstående till henne. Jag har ärvt ett hus på Österlen efter min pappa så där är jag en del. Det är ju där jag har vuxit upp och det är ganska nära till det som utspelar sig i boken, som av en händelse. Sedan är jag mycket med min flickvän, vi går ut och äter på restaurang när vi får möjlighet och har barnvakt.

Vad är det modigaste du har gjort?

– Att skaffa barn på egen hand. Jag längtade i flera år innan jag bestämde mig. Min dotter Alisson kom när jag var 39 år.

Vad vill du bli bättre på?

– Att försöka bromsa mig själv och vara lite mer genomtänkt i livet. Jag har så lätt att hänföras av idéer och projekt.

Foto: Maria Östlin